Dark pattern – hur design lurar dig att bidra med content till sociala medier

Det har gått 11 år sedan jag skaffade Facebook. ”Är inte det här bara en fluga, likt Lunarstorm?” undrade jag skeptiskt när min kompis marknadsförde Facebook till mig, men ändå skrev jag in min personliga information och tryckte på den stora gröna ”Gå med”-knappen. Sen dess har jag glatt delat med mig av mina tankar och förehavanden i form av statusuppdateringar, foton på kompisar och stora händelser och inbjudningar till möhippor och grillfester. Jag har hållit kontakten med flera jag annars hade tappat kontakten med, like:at otaliga vänners länkdelningar, grattat bekanta på födelsedagen efter att Facebook har påmint mig, hittat ett jobb via en grupp och fått uppdateringar om mina intressen via sidor som jag gillar. Kort sagt, jag har försett Facebook dess innehåll.

För vi användare ska inte lura oss själva. Det är vi som förser Facebook med dess innehåll och det är också sant för andra sociala medier såsom Twitter, Instagram, Snapchat och många fler. Deras existens baseras på att vi regelbundet delar med oss och avslöjar personlig information online. De har alla läst studier där det konstateras att vi är mer benägna att klicka på knappar som är stora och gröna än de som är små och färglösa, och har därför anpassat knapparna som gör att vi delar mer innehåll efter det. Det är inte någon slump att Snapchat alltid öppnas på sidan där vi kan skapa en egen snap, snarare än på sidan där vi ser vad våra kontakter har delat. Likaså har Instagram lagt plustecknet för en ny bild i mitten av app-designen där den är lätt att komma åt. Allt är byggt för att underlätta delning av vår personliga information; deras design styr oss mot fortsatt delande och därmed fortsatt produktion av innehåll.

Detta är visserligen inte något nytt. Beteendedesign är sedan länge ett begrepp och framför allt en verklighet som funnits mycket längre än vi har haft sociala medier i våra liv. Det klassiska exemplet är att godishyllan kommer i slutet av matbutiken, precis innan kassorna, för att vi ska vara i desperat behov av en sockerkick när vi kommer dit och därför vara mer benägna att handla godis. Parkbänkar aldrig är tillräckligt långa för att kunna ligga raklånga på dem, vilket ska förhindra oss att sova på dem och de flesta prenumerationer och abonnemang fortsätter efter bindningstiden tillsvidare tills man säger upp dem istället för att avslutas automatiskt.

Digital beteendedesign har fått det skamfulla namnet ”dark pattern”. Jag rekommenderar er att söka på #darkpattern på Twitter, det är alltför många exempel som man känner igen och har råkat ut för.

Kan dataskyddsregler göra något åt detta problem? Det återstår att se. Än så länge har vi det som i GDPR kallas principerna om inbyggt dataskydd och dataskydd som standard, eller de lite mer välkända engelska begreppen privacy by design och privacy by default. Det betyder att dataskydd ska beaktas redan från början när en produkt designas och att integritet inte ska vara ett tillval. Det tydligaste exemplet på det är att Facebook har ändrat sina standardinställningar från att en nyskapad profil var helt öppen för alla till att den numera endast syns för användarens vänner. Vill användaren ha mer öppenhet än så får denne gå in i inställningarna och ändra det.

Så ni hör, om till och med Facebook har börjat anpassa sig så kanske det finns hopp för mer integritetsskyddande sociala medier. De gör rätt i att anpassa sig, för försvinner användarnas hopp om att deras integritet ska respekteras försvinner även användares personliga information och därmed sociala mediernas innehåll.